Det är väl tanken som räknas ändå?
Efter en omfattande ögonoperation och en framtida sjukskrivning känner jag redan, efter två dagar, tristessen krypa sig tätt intill - bara lite allmän information om min tillvaro den närmsta tiden.
Finns inga vidare aktiviteter att sysselsätta sig med och dagarna känns bara längre och längre - skrämmande.
Timglaset är vänt och man ser inte riktigt fram emot något konkret utan allt känns bara förbannat avlägset.
Resultat, svar och telefonsamtal väntas gällande hälsa, ohälsa, studier och förståelse.
Man håller tummarna för positiva svar och gör sig beredd på bakslag - "Ta aldrig något för givet minsann!"
Hur mycket man än jagar den där lyckans fjäril så finns det alltid en skugga bakom varje hörn, det spelar ingen roll vad du gör eller tror, och när allt känns som en dans på rosor så kommer fallet, gapet, sorgen(?).
Man lär sig snabbt att uppskatta det lilla nuförtiden, bara en strimma solljus en tisdagsmorgon betyder mer och mer.
Fast detta kanske säger mer om mig än om livet?
Att vakna upp och ha en tillsynes obekymrad dag i stillsamhet är allt för ofta en raritet.
Likt Ikaros vill man stiga högt över skyarna och inte nöja sig utan att röra vid solens lockande strålar men också likt Daidalos vingar smälter allt och man faller igen, en olöst gåta det där.
Man samlar sina krafter och somnar in, ty morgondagen blottar nog sin oskuldsfullhet och erbjuder kanske något stort?
Fall efter fall, det gäller bara att inte ge upp för olikt Ikaros kommer man tillslut nå den där speciella punkten, strålen eller planeten. Hoppet är det sista som livet tar ifrån mig... och man får inte glömma alla människor runt omkring en som tillför all ork att konstant sikta mot den starkaste stjärnan - vänner och flickvän är trots allt ovärdeliga.
Vill nog inte säga så mycket med allt detta, mest få ut det ur min hjärna och göra plats för lite annat.
Har förövrigt utvecklat en passion för irrelevant, löst ihopsatt och ämneshoppande skrivande vilket antagligen irriterar skiten ur folk som finner det svårt att hänga med - touché.
I sinom tid kommer nog ett relevant inlägg ska ni se.
Tackar för dagens givande ord och samlar mig inför ännu en dag att slå ihjäl.
Ciao!
"Man cannot discover new oceans unless he has the courage to lose sight of the shore." - Andre Gide
Den bistra söndagen ger inget hopp om solsken - ännu en gång föll min blick ut genom fönstret och konstaterade samma väderprognos som tidigare dagar.
Åtminstonde går vi mot både ljusare och varmare dagar, fastslår man snabbt som tröst, dock verkar den tiden skrämmande avlägsen. Vinterns sista dagar så säg?
Har varit en dålig tid att befatta sig med sina egna tankar de senaste veckorna, livet har hunnit ikapp en så att säga.
Men försöker tar tusen omvägar enbart för att finna de få ovärdeliga sekunderna som skänker den sista ro man behöver.
Med gårdagens frisyr fortfarande sletet närvarande och en onämnbar cynisk syn på tillvaron sitter man här med några få minuter till godo från livets språng och flås i nacken.
Finns nog hundra tåg som står och väntar och som jag mer än gärna hade låtit föra mig dit de är på väg, långt bort.
Detta är dock på tok för enkelt, glida med (?)
Nej tack jag tar cyklen för det ska kämpas, klämtas, dras, funderas, bestämmas, ångras, ångras igen och allt detta blir slutligen till tvivel. Man ska förtjäna sin framtid, forma den kanske men den ska förtjänas mer än något annat.
Det är lätt att fantisera så det är nog där jag söker mina råd för stunden.
Fick höra en gång att sålänge man vet vad man vill och har modet att ta sig dit så finns det inget som kan hindra en, tack - Vi ses i där!
Hjulen har dock börjat sättas i rullning, ansvar som jag länge sett som avlägsna problem har tagits och jag finner mig själv i ett stolt stadie över min beslutsamhet.
Ja oja - stolt.
Man är åtminstonde inte ensam, herregud nej.
Min älskade, min inspiration och min ängel, vad ska jag säga?
Hon har drivit mig till att fånga fjärilarna och inte släppa dom förrän jag själv kan flyga.
Det är sällan livet går enkelt men jag vet när sorger tyr sig finns min kära med en tröstande hand.
Amor hade visst en bra dag då han försåg mig med hennes kärlek.
Önska jag kunde se hela världen, enbart för att kunna konstatera att du är det vackraste som rest sig i denna värld.
Kort och gott, Jag älskar dig.
Börja inse att det enbart finns en som förstår all denna osammanhängande skrift - jag själv.
Ska nog fundera om gällande mitt befattande med en "blogg".
Nåja får se..
"Varje dag, ett samvetskval.."
"Ingen kan förhindra det som Nornorna bestämt"
Försöker klura ut vart jag egentligen står i detta världens dilemma kallat religion & troende.
Skulle helst vilja se mig ateist antar jag - simpelt, konkret och nästan lite konstruktivt.
Jag menar det är väl så vi människor funkar? "Tror inte på det förräns jag ser det."
Men ack, detta är så trångsynt? Så ungdomligt och fantasilöst.
Har nu famlat i blindo sedan man såg världens första ljus en kulen decembernatt för drygt 19 år sedan utan att riktigt lagt ner varken energi eller tanke på det.
Har nog inte riktigt hittat rätt heller, religion känns allt för livsstyrande för att fungera informellt.
Men trots detta känns det som om det finns något som styr en, hos mig kallas det karma.
Inte för att jag tror att jag med all livs försök till godhet kommer att återfödas till en ko eller all ondska ska resultera i att man ploppar upp till en insekt.
Jag har en mer närliggande syn på det med direkta straff eller direkt belöning i form av kanske samma dag?
"Godhet belönas med godhet.."
(Löjligt jag vet, kanska dags att tänka om.)
Vet dock inte om det fungerat så bra, men samvetet är i behåll åtminstonde och framtiden kanske döljer stora ting.
Annars är det bara en fin tanke och anledning till att inte vara en vettvilling på språng genom samhällets olika försöksanstalter.
Ödet - fantastiskt!
Istället för religion kan människor skylla på ödet.
'Skepnaden' som har världens med uppskattade och mest skrämmande jobb och likt Nornorna bestämmer "livstrådens" existens, längd och avslut.
Men då är man där igen, i det troende stadiet och lik förbannat så tillförlitar (beskyller) man sitt liv, alla gärningar och händelser som finns vid ens sida på kanske inte "någon" utan snarare "något".
Får inte ut något vettigt svar, trodde nästan lite skrivande skulle lösa upp lite dolda knutar, men ack!
Jag får helt enkelt låta ödet avgöra. *haha*
Troende eller inte, gammal som liten och ny som sliten - Vi slutar ändå under samma jord.
"Alla städer skall tömmas, alla gator glömmas bort" - Jonathan Johansson
Efter tjo och stim med en hel kväll och natt i en alkoliserad dimma vars täthet mer faller under rubriken "vägg" har hjärnan nu valt att klarna och lägga upp några visdomsord.
Det infinner sig nu nya löften att bryta men just nu känner man sig som en fredagsman vars karaktär skulle kunna rista in ordet godhet i vilken järnbit som helst.
Men nåja, det är bättre än inget och rent mjöl i påsen har man ju alltså ligger samvetet på topp ännu.
Trots det kan man inget annat än att fundera på vad årets första riktiga flopp blir, vilket kommer bli det där bistra ödesavgörande draget som kommer spöka i huvudet allt för länge, fast detta får vänta - helt klart!
Det är januari, allt är grått och kallt, en 4-åring är spårlöst borta och vår hockeylegend Rickard Fagerlund har nu fallit av pinnen.
Skönt, nu vet vi åtminstonde att våra medier börjar ännu ett år med att räkna upp tragedier från världens alla hörn.
Allting skriker välkommen tillbaka och det är ju bara att tacka, glömma bort allt det trissta med 2009 och invänta 2010's alla äventyr.
Allt känns förvånandsvärt bra och det är ofantligt skönt när saker och ting bara faller på plats.
Ser fram emot ännu ett år med alla nära och kära.
Men det är något skumt över staden, inte för att klaga, men smaka på orden en gång och tänk efter.
Oroväckande... men ska nog sova på saken.
"För jag skakar av all denna meningslöshet, jag förstår bara det som är vårt." - Lars Winnerbäck
Jag har svårt att hitta rätt i denna småstadslabyrint helt enkelt.
På måndagen står jag här och sedan när fredagen nalkas har jag helt plötsligt sprungit ett halvt varv runt jorden och allt avslutas med att jag inte känner mig hemma någonstans.
Jag vet inte om jag bara har konstiga drömmar nuförtiden.
Man bor här, i staden med den stora stämplen och slutna umgängeskretsar.
Det känns som om allt är uppbyggt på fördomar och förträngande, nästan lite gulligt.
Alla måste tydligen hitta sin plats här, i Ljungby.
Varje grå dag följs tätt efter en ny och man har sedan länge sett vartenda vrå och ensam väg här.
Allt är så förbannat "självklart" häromkring så det enda folk faktiskt har att lägga sina gråa och dystra tankar på är just människor runt omkring.
Vissa dagar kan man nästan göra sig själv förbannad med att veta vilka som sitter på det gamla fiket när man kommer dit, vilka som står utanför den där videobutiken som byter ägare allt för ofta eller vilka som helt enkelt sitter innanför de där väggarna och gör det där de tror ge dom fler poäng i näringskedjan.
Det värsta är att då och då är man omedvetet en del av det hela, kedjan som får hjulen att snurra.
Det finns så mycket av allt detta som jag helt enkelt inte kan fatta ett grepp om, allt slinker ur och tillslut står man där oviss och blek - igen.
Vissa städer dör väl helt enkelt ut.
Man kanske ska se det positivt istället och att man inte känner sig hemma innebär inte nödvändigtvis att det är mig det är fel på, snarare tvärtom.
Men vem är man att begära full förståelse för livets alla situationer och vem är man att kräva massa förklaringar på problem som bara man själv se.
Jag har på senare tid slutat se saker och ting som problem, jag ser det som möjligheter.
"Blessed is the season which engages the whole world in a conspiracy of love!" - Hamilton Wright Mabie
Är det maten, sällskapet, television, gamla seder eller julklappar?
Maten är förvisso i ett slag för sig, i en helt unik division med spelare från traditionernas bästa hörn.
Vi pratar om de finaste revbenen, den största skinkan, den starkaste snappsen och det djupaste doppet.
Bara tanken av att få ta del av all denna majestätiska födan är mättande dock av egen erfarenhet är det just det som sker, att man blir mätt.
Direkt säger det stopp trots att man har suttit hela dagen och laddat inför denna festmåltid så vägrar den landa hur mycket man än smörjer med julmusten. Jag tror man kan tänka sig mätt ibland helt enkelt...
Dagens stora television är ju ett måste. Klockan 15.00 bänkar sig nära och kära för att avnjuta ännu en kalle ankas jul och just i år fick vår käre Kalle lite konkurrans från en annan Anka, en hjärndöd sådan.
Så här i Sverige tillbringade vi en dryg timme med att avnjuta årets Kalle medans vi nervöst i hopp om att ingen såg vårt dumdristiska misstag snabbt zappat över till kanal 3 för att tjuvkika på Sveriges stolthet i Amerika.
Varje sekund med ögonen på Anna Anka kändes som ett förräderi och man bytte genast tillbaka.
Jag vägrade titta på det, jag vill inte ge denna människa nöjet med att vara en del av min julafton helt enkelt, sorry Mrs Duck.
Nu medans jag sitter här med fingrarna löpandes över tangentbordet på självaste julafton slår det mig ändå att det är alla dessa fantastiska faktorer som gemensamt skapar stämningen.
Visst, jag hade gärna haft en 10-200 släktingar och vänner närvarande för att skapa lite kaos och tragedi med ett stabilt alkoholintag som botten - charmigt!
Men maten, sällskapet, televisionen, sederna och klapparna har jag.. slentrianmässigt ligger allt på sin plats och jag lutar mig tillbaka och godkänner ännu en jul att bocka för i kalendern.
På gott och ont, God jul och gott nytt år!
"He who has not Christmas in his heart will never find it under a tree." - Roy L. Smith
En tradition, jo tack.
I enlighet med traditionen så är denna dagen julgranens dag i all ära.
I enlighet med traditionen så införskaffas nu de sista julklapparna till det allt mer materialistiska samhället.
I enlighet med traditionen så är det denna dag alla de julfirande ansvarstagarna börja känna en lagom stress.
I enlighet med traditionen så bygger de ej så belevade invånarna upp förhoppningar på deras materialistiska begäran.
I enlighet med traditionen så tror de fortfarande på tomten(?).
I enlighet med traditionen så är det gröt på kvällschemat.
I enlighet med traditionen så är det nu ledigheterna börjar blir mer än bara en dröm.
I enlighet med traditionen så är det ett särskilt tema över hela staden.
I enlighet med traditionen så är alla bara aningen lyckligare.
I enlighet med traditionen så är det enligt aftonbladet snökaos över hela Sverige (?).
I enlighet med traditionen så är det nu man borde ta fram sina nyårs"löften".
I enlighet med traditionen så är det julgodis i alla de innan tomma ytorna i kylskåpet.
I enlighet med traditionen så är detta ännu ett rekordår för julklappsshopping...
Vad kan man säga, tradition är otroligt skönt.
Ty enbart en ond människa skulle dölja tomtens existens för sin avkomma.
Denna helg helt uppbyggd på glädje, stämning, förhoppningar och givmildhet.
En kärlekens afton med familj, vänner och partners.
Alla är vi glada med våra goda drycker och fantastiska mat, jo visst ett hårt år har det varit men den är ju här.
Känner ni inte att den äntligen är kommen med sin vita omgivning och glada julmusik?
Alla är vi säkra på vad som komma skall och alla undrar vi vad som döljer sig bakom de där färggranna pappret med en vacker lite rosett på, för att inte glömma den vänliga jul frasen med ett spontant "Gott nytt år!" att avsluta det hela med.
Jag gillar jul, väldigt mycket. Det är en händelsernas månad som den utspelar sig på och även om allt kanske inte är så bra, slår vi alla på leendet och sprider lite glädje.
Vi införskaffa oss två tolv-pack med de vackraste julkorten och sänder till alla människor i vår omgivning, vi har inte hört något från hälften av dom sen förra julen men det är ju tanken som räknas.
Anledningen till att jag tycker om denna högtid är inte för julklapparna, utan för att jag gillar se folk lyckliga.
Att kunna se en stämning etsa sig fast på var persons unika ansikte och alla känslorna är starka nog att nästan ta på.
Att för en helg kunna tänka på annat än sig själv, kunna träffa de man så annars sällan träffa eller bara kunna ha en gemensam kväll med familjen.
Kanske för en kväll kan folket släppa stress, press och världens alla problem.
Antar att julen va mycket enklare när man va liten och ens högsta önskan va det nya Batman-flygplanet med tillhörande karaktär.
Kanske den nya legobrandbilen med de senaste blixtljusen eller en matchande strumpa till favoritparet som bistert nog gick skilda vägar tidigare under året.
Men framförallt att den stora, röda och ack så givmilda mannen med det vita ulliga skägget ska visa sig, om så bara för en sekund.
Overkligt, enkelt, plastigt och fantasifullt - en pojkes högsta dröm och största kärlek.
"Det här är slutet på resan och början på en ny..." - Lars Winnerbäck
En tre timmars café-sittning tillsammans med en gammal, tillförlitlig och inte minst älskad vän satte fart på mina tankar. För att inte tala om promenaden där de tomma, tysta gatorna, den svaga belysningen och snöfyllda omgivningen ledde mig hem.
Vi satt där med en varsin kopp svart, såg personer komma och gå samtidigt som klockan långsamt tickade på.
Sentimental som aldrig förr och med ack så stora framtidsplaner skriver jag detta med en sällan skådad iver.
Med bara timmar kvar tills fyllda 19 år känner jag att man inte direkt uträttat något särskilt utan bara uppfyllt de kraven samhället ställt på en, men vilka år det varit!
Snart har man tagit sig igenom 6935 dagar och jag undrar om det är dessa man ska berätta om för de yngre generationerna senare.
Det har varit fantastiska år ändå, vanliga, men helt fantastiska.
Goda vänner har kommit och gått, vissa blir med säkerhet vänner för livet och andra blir skrämmande nog enbart svaga minnen, detta kallas visst livet.
Årskurser passerat i stormfart och allt har tillslut format mig till den jag är idag.
Jag kommer så väl ihåg en aningen kylig sommarafton efter en fest då det va dags för mig och en fantastisk herre till vän att dra oss ner mot stan men istället hamnade vi på en bänk i en park, med några öl till godo satt vi där i timmar och pratade om allt mellan himmel och jord.
Som vi pratade om vår framtid, skrattade åt livet och lät allt som en gång bottnat i huvudet ännu en gång få vingar.
Vi träffas allt annat än ofta, aldrig riktigt umgåtts men ändå haft hela världen gemensamt.
Jag har nog aldrig kännt att en person förstått mig så bra eller själv förstått någon annan så bra.
Den kvällen min vän, skapades ett minne för livet.
Förövrigt har jag aldrig haft en så bred vänskapskrets som i denna stund och varje vän har gett mig unika minnen.
Alla har sin glans och jag kunde inte begärt något mer för alla är fantastiska.
Men har en känsla av att tiden nu är kommen för förändring, 2010, åldern är uppnådd och den mentala inställning till saker och ting har ändrats. Man kanske har funnit sig själv - redan?
Jag är redo nu att börja tänka på min framtid i detta skede.
Aningen nervös, skraj, med stora förhoppningar och för att inte tala om alla drömmar som en pojk blott 19 år gammal kan ha är det nog dags att sätta planer i verk och bygga upp modet.
Det kommande året är mitt år, utvecklingens och äventyrets år - hoppas jag.
Ska bli oehört intressant att se vad ödet har för planer åt mig.
Finns så många frågor som ska få svar innan man tillslut faller av pinnen i sin gungstol, med pipa i mun och en gammal grammofon som spelar de sista verserna på en brusande Elvis platta.
Men dagarna är ännu inte räknade och jag har en lång tid framför mig förhoppningsvis.
Sålänge jag får vara lika lycklig som jag är nu och omgiven av lika fantastiska människor som just idag så spelar det faktiskt ingen större roll vart jag hamnar, för allt löser sig tillslut ändå.
Skriver detta med glimten i ögat för självklart kan nästa år bli en historia fylld av slentrian men jag hoppas på annat självklart och jag förstår att risken att jag låter nojjig är överhängande trots att fallet inte är så.
Sålänge man inte går ensam genom livet...
"Kom ihåg att ingen kan få dig att känna dig underlägsen om du itne tillåter det." - Eleanor Roosevelt
Två unga flickor med själar liknande ett glas vatten.
Spontant föll min blick på dessa två och det slog mig att jag såg inte två personligheter, två människor och ännu mindre två unga flickor.
Utan vad som vandrade sakta framåt va två 'ting'.
Som framtagna ur ett labb för att följa allt som måste följas och jag förstod direkt vilken topp-placering dessa två hade i skolans markabra och trångsynta värld - top noch.
Jag släppte blicken och återgick till mitt, då jag i ögonvrån kunde se ännu en flicka, men denna gång inte hierakins högsta höns eller balens prinsessa... utan en vemodig, mager, glasögonprydd liten varelse.
Hon gick längs med väggen med huvudet och blicken mot det gråa kalla golvet.
Hon va inte den som ville synas, inte den som ville höras och inte heller den som ville hamna i trubbel utan bara sköta sitt och lämnas ifred.
Men när mellanrummet mellan henne och de två "Prinsessorna" blev mindre och de båda insåg att här kommer en flicka som kan försvagas, tryckas ännu längre ner på näringskedjans hårda lista tog de tillfället i akt och innan jag hunnit reflektera klart över den kommande situationen skakades mina tankergångar av de fallande orden.
Hårda som sten och med iskalla blickar byggde "Prinsessorna" upp ett omotiverat hat och kastade ord vridna av ilska.
De gav henne en knuff och precis när min kropp rest sig i en försvarsreaktion såg jag det... jag kollade på de båda som fortfarande gjorde tappra försök för att få den lilla magra flickan att svälja sitt sista mod ty detta är ju vad deras självförtroende är uppbyggt av?
Men det tedde sig inte som de båda kanske hade önskat utan den lilla flicka jag först antog vara försvarslös och missanpassad gjorde ingenting - inte direkt mot dom iallefall.
Utan hon gav dom en blick, log och gick vidare - 'Prinsessorna' log hånfullt tillbaka och hånskrattade.
Att hennes seger var total vart det ingen tvekan om.
För jag såg något som inte dom andra gjorde, ett självsäkert leende.
Jag kunde nästan höra hennes huvud tala till henne och berätta att hon kommer komma så mycket längre än dom, att deras topp är nådd.
Man kunde riktigt känna att hennes framtid va lagd så oehört långt ifrån deras och redan där kunde man nästan personifiera ordet "betydelsefull".
Jag undrar om alla stora människor börjar från botten?
"Vår sommar är bara en grönmålad vinter."-Heinrich Heine
Nå, visst faller den?
Vackrare än någonsin florerar den och lägger sig som ett varmt täcke på det innan ack så kala landskapet med sina vita små stjärnor.
En viss sinnesro skänkes - Ännu har den inte svikit oss.
Eller är detta bara ett fult knep, ännu ett förlorat hopp ?
Men hoppet finns där, årets timglas töms sakta men säkert medans julen bankar på dörren och vädret svarar med vidöppna armar - snöfall.
Ögonen glänser och munnen formar försiktigt ett leende ty inget mörker i världen kan smutsa ner denna känslan.
Visst, solen ger tidigt upp sina desperata försök till värme och en äldre herre förbarmar sig över sin situation då han försöker tar sig igenom en lite större uppsamling vita stjärnor.
Men leendet försvinner inte, inte en chans.
När mörkret har slutit sig helt och gatubelysningen är allt som skiner upp blir det nästan en form av mystik.
Att en så liten stjärna kan göra en sådan lång vandring från himlens mörkaste hörn för att sedan skapa så många känslor hos oss här nere.
Än sköter vädret sin plikt och den gör det bra, vem är man att klaga?
Nu målar Sverige om.
" No man is an island " - John Donne
Klockan slår en sista gång.. klämtande, påfrestande... ja ack så påfrestande.
Med en suck lyfter armen sig själv i ett slags omedvetet tecken på att man fortfarande är vid liv, aningen vilse kanske - men ändå vid liv.
Ögonen drar sig långsamt mot den digitala displayen från tidigt 2000-tal och man undrar om tiden fortfarande går eller om Kronos kanske för en gångs skull lyssnat på den tysta bönen och for once stannat tiden *klick* - 06:02.
Det är nästan så man kliar sig i ögonen tills de blöder, ännu en morgon då tiden går som vanligt och jag fattar alltihop.
Att nu sömnbristen är ett faktum är inget att diskutera.
Pusselbitarna faller sakta men säkert på plats och helt plötsligt är dagens hårdaste minuter över.
Allt för att sedan sätta sig med morgontidningen och läsa igenom dessa själlösa, utdragna och ont skrivna ord från en man som för längesedan tappat sitt hopp.
Man vet att man varit här förut, just i denna sitsen, med samma tidning, samma kopp svart och samma slentrianmässiga nyheter.
Det är få saker som faktiskt chockera nuförtiden trots att man är ung känner man sig ganska belevad och kapabel att katagorisera nyheter från "nyheter". (De få fallen nyheter faktiskt är nyheter dvs.)
Jag ska faktiskt vara ärlig, ibland kan jag kolla upp och undra om det kan vara så... kan det vara sant - att världen bara kastar grus i ögonen på mig?
Olycklig? Miserabel? Deprimerad? - Herregud nej, bara en lite sleten morgon.
Jag vet vart mina fötter står när jag stiger upp och jag vet vilken position dom lämnar när dom lägger sig till rätta igen.
Skulle nog kalla det lycklig, men aningen förvånad över rutiner som aldrig kartläggs och medvetet lämnats åt sitt öde.
Man har hamnat i en position man själv valt, funnit och sedan ångrat.
Förstår att det kan verkar dimmigt att ta in men det är inget som krävs, i själva verket skulle man bara vilja ha en bra förklaring.
Som vilken människa som helst vill man nog bara vara en del av något större, något betydelsefullt, något gott och något respektabelt - framgångsrik.
Självklart! Är första tanken som klarnar när ordet "framgångsrik" framhävs, frågan är ju om det är så självklart?
Är det detta man strävar efter eller är det bara något att se fram emot. En värld olik sin egen att drömma sig vidare till när saker och ting har vänt sig på tvären och vinden blåser mot.
För när tanken når bortom ännu en nivå så är vi alla en del av något stort och vi alla är framgångsrika på vårat egna säregna vis.
Med detta i huvudet tar jag den sista koppen svart och beger mig till rutinen, skyldigheten och framtiden - arbetet.
Vi är människor, inga öar.
