Svårt att finna de rätta orden ibland.
Jag har svårt att hitta rätt i denna småstadslabyrint helt enkelt.
På måndagen står jag här och sedan när fredagen nalkas har jag helt plötsligt sprungit ett halvt varv runt jorden och allt avslutas med att jag inte känner mig hemma någonstans.
Jag vet inte om jag bara har konstiga drömmar nuförtiden.

Man bor här, i staden med den stora stämplen och slutna umgängeskretsar.
Det känns som om allt är uppbyggt på fördomar och förträngande, nästan lite gulligt.
Alla måste tydligen hitta sin plats här, i Ljungby.
Varje grå dag följs tätt efter en ny och man har sedan länge sett vartenda vrå och ensam väg här.
Allt är så förbannat "självklart" häromkring så det enda folk faktiskt har att lägga sina gråa och dystra tankar på är just människor runt omkring.

Vissa dagar kan man nästan göra sig själv förbannad med att veta vilka som sitter på det gamla fiket när man kommer dit, vilka som står utanför den där videobutiken som byter ägare allt för ofta eller vilka som helt enkelt sitter innanför de där väggarna och gör det där de tror ge dom fler poäng i näringskedjan.
Det värsta är att då och då är man omedvetet en del av det hela, kedjan som får hjulen att snurra.

Det finns så mycket av allt detta som jag helt enkelt inte kan fatta ett grepp om, allt slinker ur och tillslut står man där oviss och blek - igen.
Vissa städer dör väl helt enkelt ut.
Man kanske ska se det positivt istället och att man inte känner sig hemma innebär inte nödvändigtvis att det är mig det är fel på, snarare tvärtom.

Men vem är man att begära full förståelse för livets alla situationer och vem är man att kräva massa förklaringar på problem som bara man själv se.
Jag har på senare tid slutat se saker och ting som problem, jag ser det som möjligheter.