Tänk vad ett simpelt samtal kan leda till.
En tre timmars café-sittning tillsammans med en gammal, tillförlitlig och inte minst älskad vän satte fart på mina tankar. För att inte tala om promenaden där de tomma, tysta gatorna, den svaga belysningen och snöfyllda omgivningen ledde mig hem.
Vi satt där med en varsin kopp svart, såg personer komma och gå samtidigt som klockan långsamt tickade på.
Sentimental som aldrig förr och med ack så stora framtidsplaner skriver jag detta med en sällan skådad iver.

Med bara timmar kvar tills fyllda 19 år känner jag att man inte direkt uträttat något särskilt utan bara uppfyllt de kraven samhället ställt på en, men vilka år det varit!
Snart har man tagit sig igenom 6935 dagar och jag undrar om det är dessa man ska berätta om för de yngre generationerna senare.
Det har varit fantastiska år ändå, vanliga, men helt fantastiska.
Goda vänner har kommit och gått, vissa blir med säkerhet vänner för livet och andra blir skrämmande nog enbart svaga minnen, detta kallas visst livet.
Årskurser passerat i stormfart och allt har tillslut format mig till den jag är idag.

Jag kommer så väl ihåg en aningen kylig sommarafton efter en fest då det va dags för mig och en fantastisk herre till vän att dra oss ner mot stan men istället hamnade vi på en bänk i en park, med några öl till godo satt vi där i timmar och pratade om allt mellan himmel och jord.
Som vi pratade om vår framtid, skrattade åt livet och lät allt som en gång bottnat i huvudet ännu en gång få vingar.
Vi träffas allt annat än ofta, aldrig riktigt umgåtts men ändå haft hela världen gemensamt.
Jag har nog aldrig kännt att en person förstått mig så bra eller själv förstått någon annan så bra.
Den kvällen min vän, skapades ett minne för livet.
Förövrigt har jag aldrig haft en så bred vänskapskrets som i denna stund och varje vän har gett mig unika minnen.
Alla har sin glans och jag kunde inte begärt något mer för alla är fantastiska.

Men har en känsla av att tiden nu är kommen för förändring, 2010, åldern är uppnådd och den mentala inställning till saker och ting har ändrats. Man kanske har funnit sig själv - redan?
Jag är redo nu att börja tänka på min framtid i detta skede.
Aningen nervös, skraj, med stora förhoppningar och för att inte tala om alla drömmar som en pojk blott 19 år gammal kan ha är det nog dags att sätta planer i verk och bygga upp modet.
Det kommande året är mitt år, utvecklingens och äventyrets år - hoppas jag.

Ska bli oehört intressant att se vad ödet har för planer åt mig.
Finns så många frågor som ska få svar innan man tillslut faller av pinnen i sin gungstol, med pipa i mun och en gammal grammofon som spelar de sista verserna på en brusande Elvis platta.
Men dagarna är ännu inte räknade och jag har en lång tid framför mig förhoppningsvis.
Sålänge jag får vara lika lycklig som jag är nu och omgiven av lika fantastiska människor som just idag så spelar det faktiskt ingen större roll vart jag hamnar, för allt löser sig tillslut ändå.
Skriver detta med glimten i ögat för självklart kan nästa år bli en historia fylld av slentrian men jag hoppas på annat självklart och jag förstår att risken att jag låter nojjig är överhängande trots att fallet inte är så.


Sålänge man inte går ensam genom livet...