"För jag skakar av all denna meningslöshet, jag förstår bara det som är vårt." - Lars Winnerbäck
Jag har svårt att hitta rätt i denna småstadslabyrint helt enkelt.
På måndagen står jag här och sedan när fredagen nalkas har jag helt plötsligt sprungit ett halvt varv runt jorden och allt avslutas med att jag inte känner mig hemma någonstans.
Jag vet inte om jag bara har konstiga drömmar nuförtiden.
Man bor här, i staden med den stora stämplen och slutna umgängeskretsar.
Det känns som om allt är uppbyggt på fördomar och förträngande, nästan lite gulligt.
Alla måste tydligen hitta sin plats här, i Ljungby.
Varje grå dag följs tätt efter en ny och man har sedan länge sett vartenda vrå och ensam väg här.
Allt är så förbannat "självklart" häromkring så det enda folk faktiskt har att lägga sina gråa och dystra tankar på är just människor runt omkring.
Vissa dagar kan man nästan göra sig själv förbannad med att veta vilka som sitter på det gamla fiket när man kommer dit, vilka som står utanför den där videobutiken som byter ägare allt för ofta eller vilka som helt enkelt sitter innanför de där väggarna och gör det där de tror ge dom fler poäng i näringskedjan.
Det värsta är att då och då är man omedvetet en del av det hela, kedjan som får hjulen att snurra.
Det finns så mycket av allt detta som jag helt enkelt inte kan fatta ett grepp om, allt slinker ur och tillslut står man där oviss och blek - igen.
Vissa städer dör väl helt enkelt ut.
Man kanske ska se det positivt istället och att man inte känner sig hemma innebär inte nödvändigtvis att det är mig det är fel på, snarare tvärtom.
Men vem är man att begära full förståelse för livets alla situationer och vem är man att kräva massa förklaringar på problem som bara man själv se.
Jag har på senare tid slutat se saker och ting som problem, jag ser det som möjligheter.
"Blessed is the season which engages the whole world in a conspiracy of love!" - Hamilton Wright Mabie
Är det maten, sällskapet, television, gamla seder eller julklappar?
Maten är förvisso i ett slag för sig, i en helt unik division med spelare från traditionernas bästa hörn.
Vi pratar om de finaste revbenen, den största skinkan, den starkaste snappsen och det djupaste doppet.
Bara tanken av att få ta del av all denna majestätiska födan är mättande dock av egen erfarenhet är det just det som sker, att man blir mätt.
Direkt säger det stopp trots att man har suttit hela dagen och laddat inför denna festmåltid så vägrar den landa hur mycket man än smörjer med julmusten. Jag tror man kan tänka sig mätt ibland helt enkelt...
Dagens stora television är ju ett måste. Klockan 15.00 bänkar sig nära och kära för att avnjuta ännu en kalle ankas jul och just i år fick vår käre Kalle lite konkurrans från en annan Anka, en hjärndöd sådan.
Så här i Sverige tillbringade vi en dryg timme med att avnjuta årets Kalle medans vi nervöst i hopp om att ingen såg vårt dumdristiska misstag snabbt zappat över till kanal 3 för att tjuvkika på Sveriges stolthet i Amerika.
Varje sekund med ögonen på Anna Anka kändes som ett förräderi och man bytte genast tillbaka.
Jag vägrade titta på det, jag vill inte ge denna människa nöjet med att vara en del av min julafton helt enkelt, sorry Mrs Duck.
Nu medans jag sitter här med fingrarna löpandes över tangentbordet på självaste julafton slår det mig ändå att det är alla dessa fantastiska faktorer som gemensamt skapar stämningen.
Visst, jag hade gärna haft en 10-200 släktingar och vänner närvarande för att skapa lite kaos och tragedi med ett stabilt alkoholintag som botten - charmigt!
Men maten, sällskapet, televisionen, sederna och klapparna har jag.. slentrianmässigt ligger allt på sin plats och jag lutar mig tillbaka och godkänner ännu en jul att bocka för i kalendern.
På gott och ont, God jul och gott nytt år!
"He who has not Christmas in his heart will never find it under a tree." - Roy L. Smith
En tradition, jo tack.
I enlighet med traditionen så är denna dagen julgranens dag i all ära.
I enlighet med traditionen så införskaffas nu de sista julklapparna till det allt mer materialistiska samhället.
I enlighet med traditionen så är det denna dag alla de julfirande ansvarstagarna börja känna en lagom stress.
I enlighet med traditionen så bygger de ej så belevade invånarna upp förhoppningar på deras materialistiska begäran.
I enlighet med traditionen så tror de fortfarande på tomten(?).
I enlighet med traditionen så är det gröt på kvällschemat.
I enlighet med traditionen så är det nu ledigheterna börjar blir mer än bara en dröm.
I enlighet med traditionen så är det ett särskilt tema över hela staden.
I enlighet med traditionen så är alla bara aningen lyckligare.
I enlighet med traditionen så är det enligt aftonbladet snökaos över hela Sverige (?).
I enlighet med traditionen så är det nu man borde ta fram sina nyårs"löften".
I enlighet med traditionen så är det julgodis i alla de innan tomma ytorna i kylskåpet.
I enlighet med traditionen så är detta ännu ett rekordår för julklappsshopping...
Vad kan man säga, tradition är otroligt skönt.
Ty enbart en ond människa skulle dölja tomtens existens för sin avkomma.
Denna helg helt uppbyggd på glädje, stämning, förhoppningar och givmildhet.
En kärlekens afton med familj, vänner och partners.
Alla är vi glada med våra goda drycker och fantastiska mat, jo visst ett hårt år har det varit men den är ju här.
Känner ni inte att den äntligen är kommen med sin vita omgivning och glada julmusik?
Alla är vi säkra på vad som komma skall och alla undrar vi vad som döljer sig bakom de där färggranna pappret med en vacker lite rosett på, för att inte glömma den vänliga jul frasen med ett spontant "Gott nytt år!" att avsluta det hela med.
Jag gillar jul, väldigt mycket. Det är en händelsernas månad som den utspelar sig på och även om allt kanske inte är så bra, slår vi alla på leendet och sprider lite glädje.
Vi införskaffa oss två tolv-pack med de vackraste julkorten och sänder till alla människor i vår omgivning, vi har inte hört något från hälften av dom sen förra julen men det är ju tanken som räknas.
Anledningen till att jag tycker om denna högtid är inte för julklapparna, utan för att jag gillar se folk lyckliga.
Att kunna se en stämning etsa sig fast på var persons unika ansikte och alla känslorna är starka nog att nästan ta på.
Att för en helg kunna tänka på annat än sig själv, kunna träffa de man så annars sällan träffa eller bara kunna ha en gemensam kväll med familjen.
Kanske för en kväll kan folket släppa stress, press och världens alla problem.
Antar att julen va mycket enklare när man va liten och ens högsta önskan va det nya Batman-flygplanet med tillhörande karaktär.
Kanske den nya legobrandbilen med de senaste blixtljusen eller en matchande strumpa till favoritparet som bistert nog gick skilda vägar tidigare under året.
Men framförallt att den stora, röda och ack så givmilda mannen med det vita ulliga skägget ska visa sig, om så bara för en sekund.
Overkligt, enkelt, plastigt och fantasifullt - en pojkes högsta dröm och största kärlek.
"Det här är slutet på resan och början på en ny..." - Lars Winnerbäck
En tre timmars café-sittning tillsammans med en gammal, tillförlitlig och inte minst älskad vän satte fart på mina tankar. För att inte tala om promenaden där de tomma, tysta gatorna, den svaga belysningen och snöfyllda omgivningen ledde mig hem.
Vi satt där med en varsin kopp svart, såg personer komma och gå samtidigt som klockan långsamt tickade på.
Sentimental som aldrig förr och med ack så stora framtidsplaner skriver jag detta med en sällan skådad iver.
Med bara timmar kvar tills fyllda 19 år känner jag att man inte direkt uträttat något särskilt utan bara uppfyllt de kraven samhället ställt på en, men vilka år det varit!
Snart har man tagit sig igenom 6935 dagar och jag undrar om det är dessa man ska berätta om för de yngre generationerna senare.
Det har varit fantastiska år ändå, vanliga, men helt fantastiska.
Goda vänner har kommit och gått, vissa blir med säkerhet vänner för livet och andra blir skrämmande nog enbart svaga minnen, detta kallas visst livet.
Årskurser passerat i stormfart och allt har tillslut format mig till den jag är idag.
Jag kommer så väl ihåg en aningen kylig sommarafton efter en fest då det va dags för mig och en fantastisk herre till vän att dra oss ner mot stan men istället hamnade vi på en bänk i en park, med några öl till godo satt vi där i timmar och pratade om allt mellan himmel och jord.
Som vi pratade om vår framtid, skrattade åt livet och lät allt som en gång bottnat i huvudet ännu en gång få vingar.
Vi träffas allt annat än ofta, aldrig riktigt umgåtts men ändå haft hela världen gemensamt.
Jag har nog aldrig kännt att en person förstått mig så bra eller själv förstått någon annan så bra.
Den kvällen min vän, skapades ett minne för livet.
Förövrigt har jag aldrig haft en så bred vänskapskrets som i denna stund och varje vän har gett mig unika minnen.
Alla har sin glans och jag kunde inte begärt något mer för alla är fantastiska.
Men har en känsla av att tiden nu är kommen för förändring, 2010, åldern är uppnådd och den mentala inställning till saker och ting har ändrats. Man kanske har funnit sig själv - redan?
Jag är redo nu att börja tänka på min framtid i detta skede.
Aningen nervös, skraj, med stora förhoppningar och för att inte tala om alla drömmar som en pojk blott 19 år gammal kan ha är det nog dags att sätta planer i verk och bygga upp modet.
Det kommande året är mitt år, utvecklingens och äventyrets år - hoppas jag.
Ska bli oehört intressant att se vad ödet har för planer åt mig.
Finns så många frågor som ska få svar innan man tillslut faller av pinnen i sin gungstol, med pipa i mun och en gammal grammofon som spelar de sista verserna på en brusande Elvis platta.
Men dagarna är ännu inte räknade och jag har en lång tid framför mig förhoppningsvis.
Sålänge jag får vara lika lycklig som jag är nu och omgiven av lika fantastiska människor som just idag så spelar det faktiskt ingen större roll vart jag hamnar, för allt löser sig tillslut ändå.
Skriver detta med glimten i ögat för självklart kan nästa år bli en historia fylld av slentrian men jag hoppas på annat självklart och jag förstår att risken att jag låter nojjig är överhängande trots att fallet inte är så.
Sålänge man inte går ensam genom livet...
"Kom ihåg att ingen kan få dig att känna dig underlägsen om du itne tillåter det." - Eleanor Roosevelt
Två unga flickor med själar liknande ett glas vatten.
Spontant föll min blick på dessa två och det slog mig att jag såg inte två personligheter, två människor och ännu mindre två unga flickor.
Utan vad som vandrade sakta framåt va två 'ting'.
Som framtagna ur ett labb för att följa allt som måste följas och jag förstod direkt vilken topp-placering dessa två hade i skolans markabra och trångsynta värld - top noch.
Jag släppte blicken och återgick till mitt, då jag i ögonvrån kunde se ännu en flicka, men denna gång inte hierakins högsta höns eller balens prinsessa... utan en vemodig, mager, glasögonprydd liten varelse.
Hon gick längs med väggen med huvudet och blicken mot det gråa kalla golvet.
Hon va inte den som ville synas, inte den som ville höras och inte heller den som ville hamna i trubbel utan bara sköta sitt och lämnas ifred.
Men när mellanrummet mellan henne och de två "Prinsessorna" blev mindre och de båda insåg att här kommer en flicka som kan försvagas, tryckas ännu längre ner på näringskedjans hårda lista tog de tillfället i akt och innan jag hunnit reflektera klart över den kommande situationen skakades mina tankergångar av de fallande orden.
Hårda som sten och med iskalla blickar byggde "Prinsessorna" upp ett omotiverat hat och kastade ord vridna av ilska.
De gav henne en knuff och precis när min kropp rest sig i en försvarsreaktion såg jag det... jag kollade på de båda som fortfarande gjorde tappra försök för att få den lilla magra flickan att svälja sitt sista mod ty detta är ju vad deras självförtroende är uppbyggt av?
Men det tedde sig inte som de båda kanske hade önskat utan den lilla flicka jag först antog vara försvarslös och missanpassad gjorde ingenting - inte direkt mot dom iallefall.
Utan hon gav dom en blick, log och gick vidare - 'Prinsessorna' log hånfullt tillbaka och hånskrattade.
Att hennes seger var total vart det ingen tvekan om.
För jag såg något som inte dom andra gjorde, ett självsäkert leende.
Jag kunde nästan höra hennes huvud tala till henne och berätta att hon kommer komma så mycket längre än dom, att deras topp är nådd.
Man kunde riktigt känna att hennes framtid va lagd så oehört långt ifrån deras och redan där kunde man nästan personifiera ordet "betydelsefull".
Jag undrar om alla stora människor börjar från botten?
"Vår sommar är bara en grönmålad vinter."-Heinrich Heine
Nå, visst faller den?
Vackrare än någonsin florerar den och lägger sig som ett varmt täcke på det innan ack så kala landskapet med sina vita små stjärnor.
En viss sinnesro skänkes - Ännu har den inte svikit oss.
Eller är detta bara ett fult knep, ännu ett förlorat hopp ?
Men hoppet finns där, årets timglas töms sakta men säkert medans julen bankar på dörren och vädret svarar med vidöppna armar - snöfall.
Ögonen glänser och munnen formar försiktigt ett leende ty inget mörker i världen kan smutsa ner denna känslan.
Visst, solen ger tidigt upp sina desperata försök till värme och en äldre herre förbarmar sig över sin situation då han försöker tar sig igenom en lite större uppsamling vita stjärnor.
Men leendet försvinner inte, inte en chans.
När mörkret har slutit sig helt och gatubelysningen är allt som skiner upp blir det nästan en form av mystik.
Att en så liten stjärna kan göra en sådan lång vandring från himlens mörkaste hörn för att sedan skapa så många känslor hos oss här nere.
Än sköter vädret sin plikt och den gör det bra, vem är man att klaga?
Nu målar Sverige om.
" No man is an island " - John Donne
Klockan slår en sista gång.. klämtande, påfrestande... ja ack så påfrestande.
Med en suck lyfter armen sig själv i ett slags omedvetet tecken på att man fortfarande är vid liv, aningen vilse kanske - men ändå vid liv.
Ögonen drar sig långsamt mot den digitala displayen från tidigt 2000-tal och man undrar om tiden fortfarande går eller om Kronos kanske för en gångs skull lyssnat på den tysta bönen och for once stannat tiden *klick* - 06:02.
Det är nästan så man kliar sig i ögonen tills de blöder, ännu en morgon då tiden går som vanligt och jag fattar alltihop.
Att nu sömnbristen är ett faktum är inget att diskutera.
Pusselbitarna faller sakta men säkert på plats och helt plötsligt är dagens hårdaste minuter över.
Allt för att sedan sätta sig med morgontidningen och läsa igenom dessa själlösa, utdragna och ont skrivna ord från en man som för längesedan tappat sitt hopp.
Man vet att man varit här förut, just i denna sitsen, med samma tidning, samma kopp svart och samma slentrianmässiga nyheter.
Det är få saker som faktiskt chockera nuförtiden trots att man är ung känner man sig ganska belevad och kapabel att katagorisera nyheter från "nyheter". (De få fallen nyheter faktiskt är nyheter dvs.)
Jag ska faktiskt vara ärlig, ibland kan jag kolla upp och undra om det kan vara så... kan det vara sant - att världen bara kastar grus i ögonen på mig?
Olycklig? Miserabel? Deprimerad? - Herregud nej, bara en lite sleten morgon.
Jag vet vart mina fötter står när jag stiger upp och jag vet vilken position dom lämnar när dom lägger sig till rätta igen.
Skulle nog kalla det lycklig, men aningen förvånad över rutiner som aldrig kartläggs och medvetet lämnats åt sitt öde.
Man har hamnat i en position man själv valt, funnit och sedan ångrat.
Förstår att det kan verkar dimmigt att ta in men det är inget som krävs, i själva verket skulle man bara vilja ha en bra förklaring.
Som vilken människa som helst vill man nog bara vara en del av något större, något betydelsefullt, något gott och något respektabelt - framgångsrik.
Självklart! Är första tanken som klarnar när ordet "framgångsrik" framhävs, frågan är ju om det är så självklart?
Är det detta man strävar efter eller är det bara något att se fram emot. En värld olik sin egen att drömma sig vidare till när saker och ting har vänt sig på tvären och vinden blåser mot.
För när tanken når bortom ännu en nivå så är vi alla en del av något stort och vi alla är framgångsrika på vårat egna säregna vis.
Med detta i huvudet tar jag den sista koppen svart och beger mig till rutinen, skyldigheten och framtiden - arbetet.
Vi är människor, inga öar.
