"Kom ihåg att ingen kan få dig att känna dig underlägsen om du itne tillåter det." - Eleanor Roosevelt
Något förundransvärt skedde idag, 16 december 2009.
Två unga flickor med själar liknande ett glas vatten.
Spontant föll min blick på dessa två och det slog mig att jag såg inte två personligheter, två människor och ännu mindre två unga flickor.
Utan vad som vandrade sakta framåt va två 'ting'.
Som framtagna ur ett labb för att följa allt som måste följas och jag förstod direkt vilken topp-placering dessa två hade i skolans markabra och trångsynta värld - top noch.
Jag släppte blicken och återgick till mitt, då jag i ögonvrån kunde se ännu en flicka, men denna gång inte hierakins högsta höns eller balens prinsessa... utan en vemodig, mager, glasögonprydd liten varelse.
Hon gick längs med väggen med huvudet och blicken mot det gråa kalla golvet.
Hon va inte den som ville synas, inte den som ville höras och inte heller den som ville hamna i trubbel utan bara sköta sitt och lämnas ifred.
Men när mellanrummet mellan henne och de två "Prinsessorna" blev mindre och de båda insåg att här kommer en flicka som kan försvagas, tryckas ännu längre ner på näringskedjans hårda lista tog de tillfället i akt och innan jag hunnit reflektera klart över den kommande situationen skakades mina tankergångar av de fallande orden.
Hårda som sten och med iskalla blickar byggde "Prinsessorna" upp ett omotiverat hat och kastade ord vridna av ilska.
De gav henne en knuff och precis när min kropp rest sig i en försvarsreaktion såg jag det... jag kollade på de båda som fortfarande gjorde tappra försök för att få den lilla magra flickan att svälja sitt sista mod ty detta är ju vad deras självförtroende är uppbyggt av?
Men det tedde sig inte som de båda kanske hade önskat utan den lilla flicka jag först antog vara försvarslös och missanpassad gjorde ingenting - inte direkt mot dom iallefall.
Utan hon gav dom en blick, log och gick vidare - 'Prinsessorna' log hånfullt tillbaka och hånskrattade.
Att hennes seger var total vart det ingen tvekan om.
För jag såg något som inte dom andra gjorde, ett självsäkert leende.
Jag kunde nästan höra hennes huvud tala till henne och berätta att hon kommer komma så mycket längre än dom, att deras topp är nådd.
Man kunde riktigt känna att hennes framtid va lagd så oehört långt ifrån deras och redan där kunde man nästan personifiera ordet "betydelsefull".
Jag undrar om alla stora människor börjar från botten?
Två unga flickor med själar liknande ett glas vatten.
Spontant föll min blick på dessa två och det slog mig att jag såg inte två personligheter, två människor och ännu mindre två unga flickor.
Utan vad som vandrade sakta framåt va två 'ting'.
Som framtagna ur ett labb för att följa allt som måste följas och jag förstod direkt vilken topp-placering dessa två hade i skolans markabra och trångsynta värld - top noch.
Jag släppte blicken och återgick till mitt, då jag i ögonvrån kunde se ännu en flicka, men denna gång inte hierakins högsta höns eller balens prinsessa... utan en vemodig, mager, glasögonprydd liten varelse.
Hon gick längs med väggen med huvudet och blicken mot det gråa kalla golvet.
Hon va inte den som ville synas, inte den som ville höras och inte heller den som ville hamna i trubbel utan bara sköta sitt och lämnas ifred.
Men när mellanrummet mellan henne och de två "Prinsessorna" blev mindre och de båda insåg att här kommer en flicka som kan försvagas, tryckas ännu längre ner på näringskedjans hårda lista tog de tillfället i akt och innan jag hunnit reflektera klart över den kommande situationen skakades mina tankergångar av de fallande orden.
Hårda som sten och med iskalla blickar byggde "Prinsessorna" upp ett omotiverat hat och kastade ord vridna av ilska.
De gav henne en knuff och precis när min kropp rest sig i en försvarsreaktion såg jag det... jag kollade på de båda som fortfarande gjorde tappra försök för att få den lilla magra flickan att svälja sitt sista mod ty detta är ju vad deras självförtroende är uppbyggt av?
Men det tedde sig inte som de båda kanske hade önskat utan den lilla flicka jag först antog vara försvarslös och missanpassad gjorde ingenting - inte direkt mot dom iallefall.
Utan hon gav dom en blick, log och gick vidare - 'Prinsessorna' log hånfullt tillbaka och hånskrattade.
Att hennes seger var total vart det ingen tvekan om.
För jag såg något som inte dom andra gjorde, ett självsäkert leende.
Jag kunde nästan höra hennes huvud tala till henne och berätta att hon kommer komma så mycket längre än dom, att deras topp är nådd.
Man kunde riktigt känna att hennes framtid va lagd så oehört långt ifrån deras och redan där kunde man nästan personifiera ordet "betydelsefull".
Jag undrar om alla stora människor börjar från botten?
Kommentarer
Trackback
