Nåja, en troendes ensak antagligen.

Försöker klura ut vart jag egentligen står i detta världens dilemma kallat religion & troende.
Skulle helst vilja se mig ateist antar jag - simpelt, konkret och nästan lite konstruktivt.
Jag menar det är väl så vi människor funkar? "Tror inte på det förräns jag ser det."
Men ack, detta är så trångsynt? Så ungdomligt och fantasilöst.
Har nu famlat i blindo sedan man såg världens första ljus en kulen decembernatt för drygt 19 år sedan utan att riktigt lagt ner varken energi eller tanke på det.
Har nog inte riktigt hittat rätt heller, religion känns allt för livsstyrande för att fungera informellt.

Men trots detta känns det som om det finns något som styr en, hos mig kallas det karma.
Inte för att jag tror att jag med all livs försök till godhet kommer att återfödas till en ko eller all ondska ska resultera i att man ploppar upp till en insekt.
Jag har en mer närliggande syn på det med direkta straff eller direkt belöning i form av kanske samma dag?
"Godhet belönas med godhet.."
(Löjligt jag vet, kanska dags att tänka om.)
Vet dock inte om det fungerat så bra, men samvetet är i behåll åtminstonde och framtiden kanske döljer stora ting.
Annars är det bara en fin tanke och anledning till att inte vara en vettvilling på språng genom samhällets olika försöksanstalter.

Ödet - fantastiskt!
Istället för religion kan människor skylla på ödet.
'Skepnaden' som har världens med uppskattade och mest skrämmande jobb och likt Nornorna bestämmer "livstrådens" existens, längd och avslut.
Men då är man där igen, i det troende stadiet och lik förbannat så tillförlitar (beskyller) man sitt liv, alla gärningar och händelser som finns vid ens sida på kanske inte "någon" utan snarare "något".

Får inte ut något vettigt svar, trodde nästan lite skrivande skulle lösa upp lite dolda knutar, men ack!
Jag får helt enkelt låta ödet avgöra. *haha*

Troende eller inte, gammal som liten och ny som sliten - Vi slutar ändå under samma jord.