Vid närmare eftertanke har jag inte direkt förstått vad som skapar "det" i julen.
Är det maten, sällskapet, television, gamla seder eller julklappar?

Maten är förvisso i ett slag för sig, i en helt unik division med spelare från traditionernas bästa hörn.
Vi pratar om de finaste revbenen, den största skinkan, den starkaste snappsen och det djupaste doppet.
Bara tanken av att få ta del av all denna majestätiska födan är mättande dock av egen erfarenhet är det just det som sker, att man blir mätt.
Direkt säger det stopp trots att man har suttit hela dagen och laddat inför denna festmåltid så vägrar den landa hur mycket man än smörjer med julmusten. Jag tror man kan tänka sig mätt ibland helt enkelt...

Dagens stora television är ju ett måste. Klockan 15.00 bänkar sig nära och kära för att avnjuta ännu en kalle ankas jul och just i år fick vår käre Kalle lite konkurrans från en annan Anka, en hjärndöd sådan.
Så här i Sverige tillbringade vi en dryg timme med att avnjuta årets Kalle medans vi nervöst i hopp om att ingen såg vårt dumdristiska misstag snabbt zappat över till kanal 3 för att tjuvkika på Sveriges stolthet i Amerika.
Varje sekund med ögonen på Anna Anka kändes som ett förräderi och man bytte genast tillbaka.
Jag vägrade titta på det, jag vill inte ge denna människa nöjet med att vara en del av min julafton helt enkelt, sorry Mrs Duck.

Nu medans jag sitter här med fingrarna löpandes över tangentbordet på självaste julafton slår det mig ändå att det är alla dessa fantastiska faktorer som gemensamt skapar stämningen.
Visst, jag hade gärna haft en 10-200 släktingar och vänner närvarande för att skapa lite kaos och tragedi med ett stabilt alkoholintag som botten - charmigt!
Men maten, sällskapet, televisionen, sederna och klapparna har jag.. slentrianmässigt ligger allt på sin plats och jag lutar mig tillbaka och godkänner ännu en jul att bocka för i kalendern.

På gott och ont, God jul och gott nytt år!