Det är väl tanken som räknas ändå?
Längesedan jag satt här med tankarna flytande så nära ytan som vid denna stund.
Efter en omfattande ögonoperation och en framtida sjukskrivning känner jag redan, efter två dagar, tristessen krypa sig tätt intill - bara lite allmän information om min tillvaro den närmsta tiden.
Finns inga vidare aktiviteter att sysselsätta sig med och dagarna känns bara längre och längre - skrämmande.
Timglaset är vänt och man ser inte riktigt fram emot något konkret utan allt känns bara förbannat avlägset.
Resultat, svar och telefonsamtal väntas gällande hälsa, ohälsa, studier och förståelse.
Man håller tummarna för positiva svar och gör sig beredd på bakslag - "Ta aldrig något för givet minsann!"
Hur mycket man än jagar den där lyckans fjäril så finns det alltid en skugga bakom varje hörn, det spelar ingen roll vad du gör eller tror, och när allt känns som en dans på rosor så kommer fallet, gapet, sorgen(?).
Man lär sig snabbt att uppskatta det lilla nuförtiden, bara en strimma solljus en tisdagsmorgon betyder mer och mer.
Fast detta kanske säger mer om mig än om livet?
Att vakna upp och ha en tillsynes obekymrad dag i stillsamhet är allt för ofta en raritet.
Likt Ikaros vill man stiga högt över skyarna och inte nöja sig utan att röra vid solens lockande strålar men också likt Daidalos vingar smälter allt och man faller igen, en olöst gåta det där.
Man samlar sina krafter och somnar in, ty morgondagen blottar nog sin oskuldsfullhet och erbjuder kanske något stort?
Fall efter fall, det gäller bara att inte ge upp för olikt Ikaros kommer man tillslut nå den där speciella punkten, strålen eller planeten. Hoppet är det sista som livet tar ifrån mig... och man får inte glömma alla människor runt omkring en som tillför all ork att konstant sikta mot den starkaste stjärnan - vänner och flickvän är trots allt ovärdeliga.
Vill nog inte säga så mycket med allt detta, mest få ut det ur min hjärna och göra plats för lite annat.
Har förövrigt utvecklat en passion för irrelevant, löst ihopsatt och ämneshoppande skrivande vilket antagligen irriterar skiten ur folk som finner det svårt att hänga med - touché.
I sinom tid kommer nog ett relevant inlägg ska ni se.
Tackar för dagens givande ord och samlar mig inför ännu en dag att slå ihjäl.
Ciao!
Efter en omfattande ögonoperation och en framtida sjukskrivning känner jag redan, efter två dagar, tristessen krypa sig tätt intill - bara lite allmän information om min tillvaro den närmsta tiden.
Finns inga vidare aktiviteter att sysselsätta sig med och dagarna känns bara längre och längre - skrämmande.
Timglaset är vänt och man ser inte riktigt fram emot något konkret utan allt känns bara förbannat avlägset.
Resultat, svar och telefonsamtal väntas gällande hälsa, ohälsa, studier och förståelse.
Man håller tummarna för positiva svar och gör sig beredd på bakslag - "Ta aldrig något för givet minsann!"
Hur mycket man än jagar den där lyckans fjäril så finns det alltid en skugga bakom varje hörn, det spelar ingen roll vad du gör eller tror, och när allt känns som en dans på rosor så kommer fallet, gapet, sorgen(?).
Man lär sig snabbt att uppskatta det lilla nuförtiden, bara en strimma solljus en tisdagsmorgon betyder mer och mer.
Fast detta kanske säger mer om mig än om livet?
Att vakna upp och ha en tillsynes obekymrad dag i stillsamhet är allt för ofta en raritet.
Likt Ikaros vill man stiga högt över skyarna och inte nöja sig utan att röra vid solens lockande strålar men också likt Daidalos vingar smälter allt och man faller igen, en olöst gåta det där.
Man samlar sina krafter och somnar in, ty morgondagen blottar nog sin oskuldsfullhet och erbjuder kanske något stort?
Fall efter fall, det gäller bara att inte ge upp för olikt Ikaros kommer man tillslut nå den där speciella punkten, strålen eller planeten. Hoppet är det sista som livet tar ifrån mig... och man får inte glömma alla människor runt omkring en som tillför all ork att konstant sikta mot den starkaste stjärnan - vänner och flickvän är trots allt ovärdeliga.
Vill nog inte säga så mycket med allt detta, mest få ut det ur min hjärna och göra plats för lite annat.
Har förövrigt utvecklat en passion för irrelevant, löst ihopsatt och ämneshoppande skrivande vilket antagligen irriterar skiten ur folk som finner det svårt att hänga med - touché.
I sinom tid kommer nog ett relevant inlägg ska ni se.
Tackar för dagens givande ord och samlar mig inför ännu en dag att slå ihjäl.
Ciao!
