Klockan slår en sista gång.. klämtande, påfrestande... ja ack så påfrestande.
Med en suck lyfter armen sig själv i ett slags omedvetet tecken på att man fortfarande är vid liv, aningen vilse kanske - men ändå vid liv.
Ögonen drar sig långsamt mot den digitala displayen från tidigt 2000-tal och man undrar om tiden fortfarande går eller om Kronos kanske för en gångs skull lyssnat på den tysta bönen och for once stannat tiden *klick* - 06:02.
Det är nästan så man kliar sig i ögonen tills de blöder, ännu en morgon då tiden går som vanligt och jag fattar alltihop.

Att nu sömnbristen är ett faktum är inget att diskutera.
Pusselbitarna faller sakta men säkert på plats och helt plötsligt är dagens hårdaste minuter över. 
Allt för att sedan sätta sig med morgontidningen och läsa igenom dessa själlösa, utdragna och ont skrivna ord från en man som för längesedan tappat sitt hopp.
Man vet att man varit här förut, just i denna sitsen, med samma tidning, samma kopp svart och samma slentrianmässiga nyheter.
Det är få saker som faktiskt chockera nuförtiden trots att man är ung känner man sig ganska belevad och kapabel att katagorisera nyheter från "nyheter". (De få fallen nyheter faktiskt är nyheter dvs.)

Jag ska faktiskt vara ärlig, ibland kan jag kolla upp och undra om det kan vara så... kan det vara sant - att världen bara kastar grus i ögonen på mig?
Olycklig? Miserabel? Deprimerad? - Herregud nej, bara en lite sleten morgon.
Jag vet vart mina fötter står när jag stiger upp och jag vet vilken position dom lämnar när dom lägger sig till rätta igen.
Skulle nog kalla det lycklig, men aningen förvånad över rutiner som aldrig kartläggs och medvetet lämnats åt sitt öde.

Man har hamnat i en position man själv valt, funnit och sedan ångrat.
Förstår att det kan verkar dimmigt att ta in men det är inget som krävs, i själva verket skulle man bara vilja ha en bra förklaring.
Som vilken människa som helst vill man nog bara vara en del av något större, något betydelsefullt, något gott och något respektabelt - framgångsrik.
Självklart! Är första tanken som klarnar när ordet "framgångsrik" framhävs, frågan är ju om det är så självklart?
Är det detta man strävar efter eller är det bara något att se fram emot. En värld olik sin egen att drömma sig vidare till när saker och ting har vänt sig på tvären och vinden blåser mot.

För när tanken når bortom ännu en nivå så är vi alla en del av något stort och vi alla är framgångsrika på vårat egna säregna vis.
Med detta i huvudet tar jag den sista koppen svart och beger mig till rutinen, skyldigheten och framtiden - arbetet.


Vi är människor, inga öar.